Det sägs ju ofta att det är först när man får barn som man förstår hur kärt man håller livet. Det är ju liksom ett helt nytt liv. Och man vill ju få vara med.
Man vill se sitt (sina) barn ta de där första stapplande stegen, man vill vara den som släpper taget om pakethållaren när det är dags att cykla utan stödhjul. Man vill få lära sig att rabbla alla tyska verb igen för att barnen behöver lära sig det till sin tyskalektion och man vill vara den som skjutsar den blivande studenten till sin bal. Likaså vill man se barnen växa upp, bli vuxna, skaffa kärlekar och förhoppningsvis bilda familj.
Man vill råda dem i frågan om utbildning och vill vinka av dem vid flygplatsen på väg ut i världen på den där spännande resan de drömt om att göra.
Det finns så mycket att uppleva i livet, saker som man vill uppleva tillsammans med sina barn (och sin familj).
Sen finns det sådant som kan sätta käppar i hjulen för dessa drömmar och tankar. Sånt som man inte vill tänka på. Rädslan för olyckor, men framförallt sjukdomar.
Jag brukar vanligtvis inte tänka så mycket på sånt här, jag är inte särskilt ängslig av mig. Men ibland smyger den på från lite för många håll på en gång.
Den jäveln låter ju ingen vara! Alla känner vi någon som blir drabbad, eller drabbas vi själva... eller så läser vi bara om någon i en blogg eller på Instagram. Någon som fajtas för sitt liv i detta nu och någon som troligtvis inte orkar slåss något mer.
Den som jag är rädd för är cancer. Inte för att jag har någon mer anledning än någon annan att vara rädd, men av den enkla anledning att cancer är en så jäkla utbredd sjukdom som dundrar in i livet hos den man minst anar.
Jag är rädd för att jag har så mycket i mitt liv som jag älskar. Som jag vill ska fortsätta vara precis så som det är nu.
Efter att själv ha haft cellförändringar (lätta/milda)för ungefär två år sedan som sedan tillslut försvann av sig självt så minns jag väl hur tankarna gick. Det där "tänk-om..."
Det är också när dessa sjukdomar nästlar sig in i huvudet som man blir än mer klarsynt och lycklig över det man har.
Livet är kort, till låns och skall levas varje dag!
Även en VAB- dag är en dag att glädjas över, för den får spenderas tillsammans med dem som betyder mest ❤. Påminn mig och dig själv om det är du snäll.
1 kommentar(er)
