Skattkistan

När Billie kom till världen.
Det måste ha hjälpt att jag blivit riktigt trött och uttråkad på att vara gravid vilket jag skrev om att jag var på morgonen den 10/6, för det hela började där på söndagskvällen när jag och P satt och tittade på fotbollen. Jag satt bekvämt på soffan, men åjade mig med jämna mellanrum över sammandragningarna som nog ändå kändes lite annorlunda nu jämfört med tidigare. P började ta tiden mellan sammandragningarna samtidigt som han bakade sockerkaka (han bakar ALDRIG!). Då var det alltifrån 8-30 minuter mellan dem. 
 
När fotbollen var slut och ingen bebis verkade vilja komma ut den här kvällen så gick vi och la oss. Jag knaprade alvedon och vi fortsatte att klocka sammandragningarna/förvärkarna. Det blev allt längre mellan dem och P somnade bredvid mig i sängen. Han blev dock väckt av sin ilskna sambo med jämna mellanrum med förklaringen att han minsann inte fick ligga och snarka när hon hade så förbaskat ont. 
 
På något konstigt vis så passerade natten och när vi vaknade av P's väckarklocka så var värkarna lite lagom täta igen, det var väl sådär 20 minuter mellan dem. Vi gick gemensamt upp och åt en stadig frukost innehållande allt möjligt och sockerkakan från gårdagen, bra uppladdning inför vad vi inte visste komma skulle. 
 
Eftersom värkarna inte verkade bli tätare så åkte P till jobbet vid halv tio och jag satte mig vid datorn och bloggade lite. Milo låg vid mina fötter och kunde nog inte för sitt liv förstå vad matte höll på med lite då och då. Varje gång jag fick en sammandragning reste jag mig upp och andades som jag inbillat mig att man skulle göra (vilket visade sig på BB vara fel). Hur som helst blev värkarna mer och mer täta och jag ringde faktiskt till BB. Det visade sig dock att jag hade fått fel nummer till dem och blev kopplad och till slut bortkopplad, det såg jag som ett tecken... det var helt enkelt inte dags för mig ännu.
 
Vid 12-tiden kände jag dock att nu får jag nog ta och ringa, för då hade jag 2-3 värkar inom en tiominuters-period. Ringde in till BB och fick prata med en trevlig dam som sa att det minsann lät som att jag hade ont och att vi var välkomna in för att se om det var dags. Jag ringde hem P och tog mig lite lättlunch precis som damen på BB rekommenderat. Funderade lite på om det inte ändå var lite för tidigt att åka in, man vill ju inte bli hemskickad! Samtidigt vill man ju inte riskera att få föda sitt första barn ensam på en toalett i Åryd.
 
På vägen in till BB kände jag att det nog inte var en dum idé att åka in till BB ändå. Jag hade jäkligt ont och det var omöjligt att hitta en bekväm ställning att sitta i där i bilen. Under den korta färden in till stan hann jag med 4 eller 5 sammandragningar trots att P nog körde något fortare än vanligt... inte helt opåverkad av mina krämpor.
 
Väl framme vid BB fick vi ringa på en dörr. När den öppnades blev vi dock inte insläppta utan istället hänvisade till en liten väntsal som vi skrattande vaggat förbi en stund tidigare. Vi, eller P satte sig. Jag stod upp och tog emot ännu en värk. Några minuter senare blev vi insläppta på BB trots att de inte hade några noteringar alls om att vi skulle komma in.
 
Vi blev visade till det rum som skulle bli vårt för dagen och som jag faktiskt inte lämnade en endaste gång innan Billie var hos oss. Det där med att vagga fram och tillbaka i korridoren på BB var alltså inte riktigt min grej. Jag blev placerad på sängen och så kopplade de på mig CTG för att se hur täta mina värkar var samt hur bebisen mådde. Lilla Pussel visade sig må alldeles prima och jag hade fyra värkar per tio minuter. 
 
Nu var det dags för skiftbyte av personalen och vi fick träffa den fantastiska barnmorskan som sedan hjälpte oss igenom det hela med pepp, andningshjälp och återkommande glada tillrop. Hon började med att visa P hur han kunde massera mitt ryggslut för att göra det lite mindre jobbigt, hon lärde mig hur jag skulle andas för att ta värkarna på bästa sätt (minst smärtsamma) och så introducerade hon mig för min bästa vän genom hela förloppet - lustgasen!
 
Klockan var väl ungefär 14.00 när hon för första gången kollade av hur pass öppen jag var, fyra centimeter visade det sig och jag fick även veta att livmodertappen var utplånad. Med den informationen lämnades P, jag och lustgasen för oss själva en stund och värkarna kom och gick. Under hela den här tiden satt jag brett med benen på en stolliknande potta vilket passade mig prima, hade faktiskt inte den minsta lust att flytta på mig och frågade varje gång de föreslog en flytt blir det bättre då? 
 
Självklart tittade både barnmorskan, sköterskan och även de två praktikanter (en blivande sommarjobbare och en sköterska som funderade på att studera till barnmorska) till oss löpande, men vid 16-tiden var det dags att se vad som hänt med mig, var jag något mer öppen? Fem centimeter visade det sig. Dum som jag är och ska räkna på allt så förstod jag att det skulle kunna bli väldigt utdraget det här om alla centimetrar skulle gå lika sakta. Jag hörde dessutom sköterskan och praktikanterna prata i periferin och hoppas att det skulle bli bebis innan de skulle gå hem för kvällen... FÖR KVÄLLEN? Då frågade jag hur länge de skulle arbeta till och fick till svar att fram till halv tio skulle de jobba. Barnmorskan som nog förstod mina tankar berättade för mig att skulle det inte ha hänt mer om en halvtimma så skulle de ta hål på hinnorna och då skulle det nog ta fart.
 
Sagt och gjort. En halvtimma senare så fick jag resa mig från min sköna plats och lägga mig på sängen och så tog man på något sätt hål på mina hinnor. Jag riktigt kände hur det varma vattnet rann ur mig! Precis som barnmorskan sagt så gjorde håltagningen susen. Jag var strax öppen 7 cm och nu ville de flytta på mig igen så att jag skulle ligga på sidan. Så låg jag sedan ända fram till dess att jag krystade en sista gång för att få ut tösabiten, då jag fick ligga på rygg igen.
 
Från den sista tiden innan det var dags att krysta minns jag inte så mycket, kanske var jag hög av all lustgas jag andats in? Jag minns dock att jag mot slutet mer och mer bara ville trycka på och få ut bebisen. När det väl var dags att krysta kände först barnmorskan på mig och la på något vis hinnornas kanter åt sidan för att bana väg för bebisen. Det. var. riktigt. obehagligt! Då skrek jag på henne vad gör du??? Annars var jag faktiskt snäll mot alla under hela förlossningen, inklusive P. Han fick bara höra att han minsann drack kaffe med fel hand när han en gång för fem sekunder lät bli att massera mitt ryggslut :)
 
När jag väl fick krysta så gick det fort, men inte för fort, innan lilla B var ute hos oss. Jag fick höra hur duktig jag varit och hur bra det hade gått. Kändes lite konstigt att ta emot komplimanger gällande hur bra man var på att föda barn ;). Men det gick bra! Jag hade tur och sprack inget. Fick bara sy ett litet stygn för att Billie rev mig på vägen ut men det var allt.
 
Vilken känsla det var när man tog i en sista gång och man sedan kände hur hon liksom gled ut. Jag frågade P vad det blev för något och han sa att jag haft rätt, det var en flicka! Hon låg en stund vid mina fötter och skrek men sen fick hon komma upp på min mage (kändes lite konstigt med navelsträngen kvar) och jag minns att jag knappt tittade på henne, jag var så amazed av hela situationen. 
 
Sen fick P klippa navelsträngen & hålla lilla B medans jag tog hand om moderkakan. Fick frågan om vi ville se den men tackade nej. Vi fick dock se den ändå till slut, med livets träd och allt. Ganska häftigt att den hållt vår bebis vid liv i magen... samtidigt en ganska äcklig syn.
 
När moderkakan var ute blev det något lugnare i rummet, jag fick nya kläder och fick resa på mig. Snacka om att man kände sig lätt... och platt!
 
När vi till slut (vi fick vänta en stund) fick den goda förlossningsbrickan var jag döhungrig, hade inte ätit något riktigt mål mat alls och slitit som ett djur. Fantastiskt gott var det! 
 
Sen låg vi kvar på BB i någon timme till, lyssnade på radiosporten och hörde när Sverige förlorade mot Ukraina och myste på med vår lilla skatt. 
 
En fantastisk upplevelse som jag hoppas på att få vara med om igen.
 
♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥
 
 
 
 
 
 
 
 
Tröttsamt - BF + 4
Watch out för hormoner, de svämmar nämligen över idag!
När jag varit uppe och kissat för tredje gången någon gång nu i morse så bara brast det. Jag blev så trött på allt och började snyfta. Att P sen kröp närmare och klappade på mig gjorde det inte bättre, då började jag stortjuta. 
 
Jag vågar säga att jag är trött på att vara gravid nu! Jag vill ha tillbaka min pigga kropp & få lämna iväg den trötta ryggen. Jag vill kunna vrida på mig i sängen utan att behöva tänka på att hålla ihop benen så att det inte knakar eller gör ont. Jag vill kunna välja vilka skor jag ska ha på mig, inte bara ta dem som passar, jag vill kunna gå upp för trappan till övervåningen utan att få hjärtklappning. Sist men inte minst så vill jag såklart träffa vår egna lilla mini-människa. Jag vill börja lära känna honom/henne. NU!
 
Eftersom jag är rödgråten kommer jag inte kunna få till några roliga bilder här på morgonkvisten, så jag bjussar på några glada från juni i fjol. Fin månad!
 
 
 
 
 
 
 
BF + 2 - Happy friday!
Då är vi på dag två efter BF och nä, än så länge ingen bebis & faktiskt inte en tillstymmelse till känsla av att det skulle vara på gång heller. Tyvärr. Igår förmiddag var jag allt lite depp över att Pussel trivs så bra där inne i magen och inte vill komma ut, men idag har jag kommit på bättre tankar.

Jag har skaffat mig lite nytt att pyssla med här hemma (ni ska få se!) & nu är det ju alldeles strax helg igen och det innebär ju att jag får sällskap igen :). För egentligen tycker jag att det är just väntan här hemma ensam, när alla andra jobbar, som är trist.

Lite extra pepp är jag allt idag också då vi när denna vecka är slut har slutfört hela fem jobb med vårt Fröken Rut Städ. Ett av jobben har jag tänkt mycket på (oroat mig lite för) den senaste tiden men det hade gått riktigt bra!

Nu blir det en spontan tur till IKEA :)
Ha en finfin fredag!
Puss på er.

Men när kommer nu Pussel ut till oss egentligen?

31/5 Pojke 3565 g 51 cm Linn
2/6 Flicka 2995 g 48 cm Ulle
3/6 Flicka 4121 g 48 cm Lillasyster Lina
3/6  Flicka  3459 g  49 cm  Tant Moa
3/6 Flicka 3080 g 49 cm Hanna
3/6 Pojke 3663 g 53 cm Micha
3/6 Pojke 3420 g 50 cm Spanienfrugan
4/6   Flicka   3340 g 50 cm   Johanna
4/6 Flicka 3500 g 50 cm Thilda
4/6 Flicka   2950 g  Emma
5/6   Pojke   3830 g   51 cm   Stina
5/6   Pojke   3250 g   51 cm   Storasyrran
5/6 Flicka 3725 g 49 cm L8
5/6 Flicka 3400 g 52 cm Veronika
5/6 Flicka 3620 g 49 cm RedigaSara
6/6 Flicka 3420 g 50 cm Zandra
6/6   Pojke   3638 g   53 cm   Farbror Erik
6/6 Pojke 3890 g 47 cm Ninsan
6/6  Pojke 3213 g 50 cm Pappa Petter
6/6   Pyre?!  3250 g   51 cm   Mormor Marie
6/6   Pojke   3420 g   52 cm   Farmor Ingrid & farfar Ingemar
7/6   Flicka   2983 g   49 cm   Lina
7/6 Flicka 3154 g 50 cm Ewa
8/6 Pojke 3500 g 50 cm Emma
8/6  Flicka  3600 g  51 cm  Pernilla
9/6   Flicka   3562 g  50.5 cm Farbror Magnus
9/6   Flicka   3200 g               Karro
9/6 Pojke 3737 g 51 cm Claudia
9/6  Flicka 3587 g 50 cm Fridafabulous
9/6 Flicka 3112 g 51 cm Erika
9/6 Flicka 3400 g 49 cm Giselle
10/6 Pojke 3400 g 49 cm Sandra
10/6 Flicka 3800 g 46 cm Madeleine
10/6  Flicka  3145 g  49 cm  Mickan
11/6  Flicka   3889 g   50 cm   Jessie
12/6  Flicka  3650 g  50 cm  Therese
14/6  Flicka   3450 g 51 cm   Magda
15/6 Pojke 3050 g 51 cm Sofi
17/6  Pojke   3873 g   51 cm   Ullis